Jag var på gym igen. Det var i lördags. Och det var kö till löpbanden. Helt bisarrt. Gym är överhuvudtaget en halvjobbig miljö att vistas i, och ännu värre om det är knökfullt. Folk får låtsaspilla på saker i väntan på sin tur. Dricka lite mer vatten. Flacka med blicken. I väntan på. Så även jag. I lördags gick jag dit på en jävla osmidig tid. Förmiddagen. Varenda jävel är ju där då. Så där stod jag och trampade bakom de sju springarna på sina band. Som tur var hade jag Markus Krunegård i lurarna annars hade det aldrig gått smärtfritt. Eller så hade det. För när det äntligen blir min tur, så är jag artig och frågar damen som kliver av om hon är färdig. Det gör jag med lurarna på. Jag ser att hon formar ett "-ja!" med sina läppar, och att hon säger något mer och ler. Jaha, hon sa lycka till eller nåt tänker jag och hoppar på. Och drar igång på hög fart. Då trillade poletten ned. Hon sa ju: " Ja, jag ska bara hämta papper och torka av den, sen är den din!" Jag hade bara lett lite lojt mot henne och gått fram till maskinen och satt fart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar