Eureka!

Idag stog jag i rulltrappan i tunnelbana. Jag var nytränad och dygnad. Dygnad som i att ha arbetat 24 timmar i sträck. Man kan säga att jag var lite sinnesslö. Lite lätt. Så där att jag inte riktigt hann med att tänka klart mina egna tankar, utan hela tiden tänkte på vad andra tänkte på. Tankehärva. Så kom jag på att jag bara har fem ynka kronor kvar på kortet, och att jag ville ha en apelsin så här efter träningen. Frågan var ju om jag skulle gå hem först och hämta mer kronor, eller chansa på att en apelsin kostade max fem kronor. Då hör jag mig själv med släpande röst: " men jag haaar ju apelsiiiner!" Folk runtom mig låtsades inte höra. I mitt huvud tillade jag: hemma. Men det sa jag inte högt. Man kan ju inte gå runt och prata högt med sig själv.