Backhand

I går klockan tolv slog vi upp dörrarna för folk att beskåda våra bilder. Och vad kul det var. Droger är sekunda vara.

I sista sekund föll allt på plats. Cidern hälldes upp. Salta pinnarna placerades. Vi halkade runt. Fick fina blomster och fina kommentarer. Ansikten jag inte sett på år kom förbi. Kul.

Efter det stressade jag hem och tog två treo och svidade sen om till tenniskläder. Tre timmars spel väntade. Jag och bas bildade team. Vassaste servern i kransen. Helt klart. Tobbe gick på nät. Inte jag. Linda svor. Per uppmuntrade. Pappa satt på bänken och gnällde på mitt fotarbete. Game set match.

So sorry

Ber ödmjukast om ursäkt för min absoluta frånvaro. Datorn fungerar inte. Kaputt. Och semestern gör det ännu värre i dator-användar-frågan. På det så har jag varit borta. Cyklat Gotland runt. 35 mil. Inge lek. Och jag kommer inte göra om det. Även om det var fint. Men det var inte med glädje jag satte mig på cykeln fjärde dagen i rad och nio mil framför mig. Det var det inte. Men we made it. The worldest greatest.

I samtliga nerförsbackar hörde jag:

-Annica, du vi tar det lugnt nerför du. Inte full fart liksom.

Tror du ja. Fegsnörets bromsar tjöt i backarna medan jag bara gled ner. Ibland med bara en hand. Måste ju snyta mig med. Annars var det lite synd om kakan. Sadeln och allt.

Imorgon är det vernissage på vår utställning. Och jag är för närvarande så trött. Hoppas allt ser bra ut imorgon.

Jag kvällsbadade på Fårö.
Cyklarna

Chip

Johanna Ringde mig i söndags och meddelade att hon och bas ska ha tvillingar. Innan hon ringde hade hon sagt att hon visste vad jag skulle säga:

-" TVÅ chippar!"

Mycket riktigt. När mamma sitter och mummlar om käre värld, så skriker jag:

-" TVÅ chippar!"

Två små chippar kommer tassa runt hos dom. Mycket märkligt. Men härligt. Jag gratulerar.

Och shit vad jag kan vara lättskrämd. Larr sov hos mig. Jag hade bäddat fint på soffan med roslakan. Själv slog jag på p1, rättade till kuddarna och tog fram den goda boken. Efter en stunds läsande,( Per Hagmans "Det ska vara som en schlager att komma hem"), släckte jag lampan och inväntade sömnen i takt med att radiorösten berättade om allehanda blommor och växtzoner. Rätt vad det är hör jag ett ljud typ en meter framför mig. Där står något svart och väser. Larr.

"-Vafan, du har blivit en riktig jävla tant du ju! Ligger å lyssner på p1. "

Jag mumlade något ohörbart till försvar. Mina tankar hade fullt upp med att inte hoppa ut genom fönstret. För det var det impulserna sa åt mig att göra.

Dagen efter hade Larr gayshorts i parken. Det var varmt.

Skogets guld. Livets guld.

Just nu lever jag livet. Fullt ut. I hundra knyck men ändå i slow motion. Så mycket det bara går.

Tänk att det ska...

Det finns saker som retar upp folk på sekunden. Som när man råkar säga något fel angående Stockholms geografi. Typ:

-Amen vi ses på götgatan vid gullmarsplan då...

-Men hallå??? Vet du något om Stockholm eller? Hur länge har du bott här egentligen? Du vet ju ingenting.

Jag hade ju lika gärna kunna sagt gaffel istället för kniv. Klassisk felsägning liksom. Men ingen pardon. Jisses. Världen.

Ohyggligt stötande är det visst också när jag påtalar att jag gillar när det regnar. Eller jag älskar det faktiskt. Och det har jag gjort så länge jag kan minnas. Men du vet, folk blir som rabies när de får höra. Ingen pardon där heller. Gudars. Världen.

Annars så väntar jag ivrigt på att min nya tennisklänning från Fred Perry ska landa på min hallmatta. Längtar så. Längtar även efter en ny, lättare cykel. För ska man trampa Gotland runt så måste man ha en riktig hoj. Har jag kommit på. Så just nu är det en jävla köp- och sälj-härva med cyklar.

Och stan är liten. Under samkvämet i Svandammsparken i torsdags kom det fram en gubbe och började prata massa med oss om sitt tidigare drogande och så. Han satt kvar länge. Väldigt oharmlig. Han hade jobbat natt på stora tidningar och så samtidigt som han tog "brus". Och vem ser jag inte på Pride idag om inte densamme? Han gick för sig själv på en sidogata och mumlade.