Vad är problemet?

Jag börjar som Jerry: vad är uppe med dessa badvakter på simhallarna? De som arbetar i receptionen i pikétröjor och sportig aura. Vad har de för gemensamt problem? Man börjar ju undra om de in sin oförmodade utbildning lär sig hur man inte hjälper besökande på lämpligt sätt. Tjejen på mitt gym kollar på mig och pratar med mig som jag var född i Uzbekistan på 70-talet. Och en jävla ton har hon också. Så jag tonar tillbaka, och då minsann blir det annat ljud i skällan. Ska det vara så?

I våras när jag hade tvättat mitt gymkort i tvättmaskinen så gick jag till mitt gym och helt sonika bad om ett nytt. Killen kollade slött på mig med uzbeki-blicken och rabblade nåt om 175 spänn. Visst visst sa jag. Jag hade jobbat natt och trogen läsare vet ju hur jag ser ut då. Med mig hade jag en bild på mig som jag tänkte använda på nya kortet. Men icke. Killen ber mig kolla in i en liten sak med öga som en fisks. Jag gjorde. Vi rabblar personuppgifter och sen vänder han skärmen mot mig och frågar om det ser bra ut. Jag tror aldrig jag sett värre ut. Och jag är fan inte fåfäng i vanlig fall. Jag svarar:

"- Ja, det blir väl inte bättre! Hah!" Han:

"- Asså, jag menade adressen..."

Och han säger det med ett ocharmigt uttryck. Totalt tom. Jag brydde mig inte ens om att skämmas. Det gjorde jag först när jag tog upp mobilen utanför.

Nu påmins jag om min morgon-nuna var gång jag äntrar gymet. Ty skärmen visar min bild när jag drar kortet. Alla ser. Jävla badvaktsfascister!

Högre än berget

Tomas Andersson Wij har länge funnits hos mig, och i söndags sågs vi. Jag såg honom rättare sagt. En liten scen i ett ganska stort landskap.

Jag har varit i Sigtuna. Hur fint som helst. Där skulle jag kunna ha ett hus eller så. Tänkte jag tills jag såg priserna på husen.

Dagens fynd!

God jul!

Jag är i Hälsingland och går på loppisar. Här hittar man allt. Och billigt är det. Fyndade underbara gamla julgranskulor för just ingenting. Och vackert är det här. Ikväll ska jag se JP sjunga och spela.

Om detta må vi berätta

Nu ska ni få höra. Jag har skrattat mig till tårar av den här historien. Så, varsågoda.

Min kompis A-K-L-S var av en händelse på akuten i måndagsnatt. Alla som satt där i rummet biktade sig för varandra gällande deras skador. In kommer en 46-årig man som ser frisk och välmående ut. Efter ett tag började de andra snoka efter hans skada. Men han hävdade att det var så pinsamt så att de bara skulle skratta. Alla bedyrade såklart motsatsen.
46-åringen hade gått hem från krogen med en polare som även var innehavare av superduperstarka magneter. Vi snackar tokstarka magneter. 46-åringen trodde naturligtvis inte att de kunde vara så märkvärdiga vilket ledde till att de lattjade en del med dom. Då händer det. Magneterna far upp i näsan på 46-åringen. En i varje näsborre. Och där satt de fast. För de var ju superduperstarka. Vid det här laget tjöt hela väntrummet. Tillochmed sköterskorna. När det var hans tur kunde de inte ens ropa upp hans namn utan att skratta. Men historien slutar inte här. Doktorerna kunde inte få ut magneterna, så 46-åringen skickades vidare till Karolinska. Nu gör jag inget annat än funderar hur det gick för honom. Kommer han aldrig kunna gå igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen mer? Snälla magnetmannen, ge mig svar!