Att frukostera

Spännande

Igår kom min efterlängtade Philips platt-tv till mig. Leverans mellan 17-21. Vilket jävla sätt. Det gjorde att jag satt i min röda plyschfåtölj med näsan tryckt mot fönstret stor del av kvällen. Men till sist. Philips. Så när den väl var innanför mina väggar, så var jag ivrig ivrig. Slet upp den och började fippla. Skulle skruva ihop den med stativet. Fyra skruvar. De första tre gick galant. Men då jag var i fullfärd med den sista hörde jag från han mittemot: "- sluta, sluta, sluta!" Eller jag hörde det väl egentligen inte då eftersom jag då redan hunnit ner med verktyget. Och skruvat i fel hål. I hålet där det var en pil med texten typ:" Warning. Eléctro chocho." Så där satt vi med pincett och försökte få ut skruven. Utan framgång. Så nu ekar de där spanska orden i mig var gång jag slår på skönheten. Philiphs.

Sprängaren

Min söta kompis L satt häromveckan på tunnelbanan med sina arbetskompisar då högtalarna berättade att det var stopp vid Mariatorget eftersom de hade hittat dynamitgubbar från 40-talet där. L som är lite lättstressad vände sig då till sina äldre kostymkollegor: " -men om dom legat där döda så länge, måste dom upp just nu då???" Kostymerna fattade vad hon inte fattat. Dynamitgubbar är inte gamla gubbar som sprängt i tunnelbanan, utan dynamitbuntar med sprängmedel. Hon skrattade lite och kastade med guldlockarna. Och så var det ur världen.

Eureka!

Idag stog jag i rulltrappan i tunnelbana. Jag var nytränad och dygnad. Dygnad som i att ha arbetat 24 timmar i sträck. Man kan säga att jag var lite sinnesslö. Lite lätt. Så där att jag inte riktigt hann med att tänka klart mina egna tankar, utan hela tiden tänkte på vad andra tänkte på. Tankehärva. Så kom jag på att jag bara har fem ynka kronor kvar på kortet, och att jag ville ha en apelsin så här efter träningen. Frågan var ju om jag skulle gå hem först och hämta mer kronor, eller chansa på att en apelsin kostade max fem kronor. Då hör jag mig själv med släpande röst: " men jag haaar ju apelsiiiner!" Folk runtom mig låtsades inte höra. I mitt huvud tillade jag: hemma. Men det sa jag inte högt. Man kan ju inte gå runt och prata högt med sig själv.

Varför?

Jag anser mig vara en ganska överseende människa. Jag går ihop med de flesta. Jag är anpassningsbar. Men, för det finns ett men, det finns ju gränser även för mig. Det finns något hos vissa som triggar igång mig som en iller. Jag kommer nu lista tre människor som jag rakt från hjärtat helt ärligt kan säga att jag är på gränsen att hata. Och det är hårda ord min vän, inte ofta jag yttrar dom. Så de borde känna sig ärade. Men det har de väl inte vett till. Ett litet varför jag gör den här listan är för att kunna urskilja någon slags röd tråd. Jag vill gärna veta vad det är som gör mig så otroligt provocerad. Jag tar tacksamt emot hjälp.

#3: Jan Björklund har jag starkt ogillat sen jag för första gången fick syn på honom. Faktiskt. Och värre blev det när han började orera om betygsättning i allt tidigare ålder. Och mera prov. Och mera makt åt läraren. Respekt för läraren för fan. Oja.


#2: Ebba von Sydow. Du ska bara veta hur pass arg jag var när hon satt i tvsoffan den där dagen med glansiga läppar och ord. Då hon fnittrade lite stolt om hur mycket hennes väskor och skor kostar. Det är mig ett mysterium hur hon kan få hålla på. Fattar inte de små att hon bara är just glansig?

#1: Här är hon vars blotta åsyn gör mig helt skogstokig. Hon vars röst som så många gången förstört mina fina radiostunder. Hon som nästlat sig in i min frizon p1. Annika Lantz! Vafan har en sån som hon att göra på p1? Jag kommer fortfarande ihåg hur jag var tvungen att lyssna på hennes nervösa, osjälvsäkra svammel på bussen en gång. Och jag kunde liksom inte gå av. För det var min första tanke. Så hemsk är hon. Om inte värre.

Bilder från internetbokhandeln, annemariekorling.blogspot.com, ungfarbror.blogsopt.com

Översittaren Annica

Jag var på gym igen. Det var i lördags. Och det var kö till löpbanden. Helt bisarrt. Gym är överhuvudtaget en halvjobbig miljö att vistas i, och ännu värre om det är knökfullt. Folk får låtsaspilla på saker i väntan på sin tur. Dricka lite mer vatten. Flacka med blicken. I väntan på. Så även jag. I lördags gick jag dit på en jävla osmidig tid. Förmiddagen. Varenda jävel är ju där då. Så där stod jag och trampade bakom de sju springarna på sina band. Som tur var hade jag Markus Krunegård i lurarna annars hade det aldrig gått smärtfritt. Eller så hade det. För när det äntligen blir min tur, så är jag artig och frågar damen som kliver av om hon är färdig. Det gör jag med lurarna på. Jag ser att hon formar ett "-ja!" med sina läppar, och att hon säger något mer och ler. Jaha, hon sa lycka till eller nåt tänker jag och hoppar på. Och drar igång på hög fart. Då trillade poletten ned. Hon sa ju: " Ja, jag ska bara hämta papper och torka av den, sen är den din!" Jag hade bara lett lite lojt mot henne och gått fram till maskinen och satt fart.

Jag stöter mig

Om man vet att något gör ont, varför gör man det då? Den frågan har jag ställt mig själv de senaste två gångerna jag sprungit på löpband. Nu tror du säkert att det är kroppen som skriker utav utmattning, men nej då. Det är mitt pekfinger. Alltså inte utav utmattning, utan av en stöt. Jepp. Förmodligen är det mina blå springbyxor som alstrar någon slags energi och gör att jag får mig en jäkel varje gång jag ska reglera farten. Varje gång är lika plågsam. Jag vet ju att det kommer att snärta till. Så antingen får jag snigelspringa eller tokspringa. Så klart tokspringer jag. Men då är det så roligt att det kommer en tokurladdning när jag ska stänga av apparaten. Detta har lett till att jag nu hoppar av i farten och låter den sluta av sig själv. Ha!

Interna kvinnodagen

Kvinnodagen visade sig vara en riktig bra dag. Helt otippat. Så här var det:

vaknade rätt tidigt. Lackångorna från vardagsrumsgolvet sa också god morgon. Hade en fin morgon. Nya brödet. Linda ringde sen och ville cykla med mig. Så klart vi gjorde. Fikade på minsta konditoriet. Fikade på mysigaste konditoriet. Fru Hagengren har Peakcykel modell sport. Jag har svart tant-Monark.

När jag kom hem slumrade jag i slarviga lägenheten som kantades ,( märk väl imperfekt) ,av målarpytsar och colaflaskor. Vaknade så igen av att jag pratade i telefonen. Ingen vet vad. Sprang Norrmälarstrand och Södermälarstrand. Otorligt vad fin staden är. Lite extra fin såhär på vårkanten.

Herr Hagengren ringde och bjöd in på schalgerkväll, så jag lackade klart golvet sen kvistade jag över. Gräsänklingen Basen sippade whiskey han. Dagen var en fin en.

Nu är golvet färdigt, och jag har flyttat in igen. Tur jag inte lackade ur.

"Kan jag bevisa dessa?"

Min koola kompis är i New York, och har en alldeles egen blogg därifrån! Den ska ni läsa. http://blogg.expressen.se/bildbloggen/

Appropå utlandet och så, så har jag en annan kool vän som var i London en sväng. Hon såg ett par fina skor på Oxford street och äntrade den lite lyxiga butiken: " Hello, can i prove theese?" Det tycker jag är så sött.

Koola mamman och jag, (inte finska mamman), var i Grekland på solsemester då en slemmig en försökte sälja klänningar till oss. Så klart mamma skulle ha.

Han: " It´s veeery beautiful. So nice. It´s excellent."

Mamma som hör dåligt och är lite ivrig: " Yeees, xl is good!"

Kommunikation över landgränserna när det är som bäst.