Här framför mig utspelar sig just ett skådespel. Två pojkar i den yngre åldern vankar fram och tillbaka. Sparkar på några löv. Viftar med armarna. Jag hör inte vad de säger. Men jag förstår ändå. Fast jag inte är autistisk. Det är det de är. Det är därför de vänder så tvärt när ljud når dom. Som på en given, ljudlös, signal vänder de sig om samtidigt. Byter riktining. Jag har sett dom förut. Kanske har de sett mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar