Jag minns mina ungdoms dar

Hej. Jag skriver nu. Det är jag. Oui, Michu.
I natt kom jag och tänka på all musik som man så starkt förknippar med en annan människa, en doft eller spåret av en känsla. Första berättelsen: wonderwall. Inte med kortluggarna, utan med Ryan Adams. Då är jag i London i ett immigt baksäte klockan tidig morgon. På en gata där husen är så dåligt tätade att man, om det vill sig, kan vakna upp och flyga. På en gata där man äter allt förutom ägg och bacon till frukost. På en gata där den kändaste personen är han som sålde korv till journalisterna som kom efter upploppen den där dagen för typ tjugo år sen. Upploppen i Brixton. Säger dom. Här är vi. Hanna och jag. Dåligt med upplopp. Vi väntar på chauffören som ska ta oss till planet.
Jag har packat väskan själv, men ändå ska det packas om. Helst i ett annat rum. Helst ska den med ett annat plan. Jag är nöjd med Tate Modern, och den där picknicken. Med skumma grönsakerna. Nä ät utan att skölja. Lugnt. Cause baby, you gonna be the one that saves me.