Jag vet inte om du kommer ihåg, men jag minns i alla fall. Jag minns hur det började. Det var "High Drama" på repeat i evighet. Det var Markus på repeat. Jag som alltid tyckt att det var osannolikt löjligt när folk blivit besatta av sin idol. Det tycker jag fortfarande. Men jag innesitter nu en viss förståelse. Markus Krunegård. Markus Krunegård. Markus Krunegård. Det roliga i kråksången är att världen först nu, år efter mig, förstår att han är magisk. Jag har en ofantlig känsla för vad som är bra. Sånt förstår jag år innan andra. Det är en gåva jag har. Men hursomhelst så är Krunegård nu het som få när han släppt sin soloskiva. Vad jag undrar är hur folk kunde missa hans krumbuktiga sång i Hets, hans vansinniga texter i Laakso och guldskimret runt allt han tar i. Jag förundras. Men lite har det känts som en hemlighet som jag inte velat dela med mig av också. Men nu är det ute. Och det känns allt lite konfust.
Hans texter är utan tävlan de jag tänkt, sjungit, varit mest till. "My Gods" var lite av ett ledmotiv till mitt liv ett tag. Och hur många mil har jag inte sprungit som en vampyr som suger och spyr. Kan man ens räkna de gånger som rösten hans har fått mig att gå till jobbet med god känsla av att något annat väntar. De gånger jag stegat över Västerbron med en hand i min. Ärad vare Han i höjden för att han gav oss Markusevangeliet. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar