Minsann

Timme efter läggdags igår hör jag skränet från fyllda unga tjejer utanför mitt fönster i parken. Tjejer från förorten som joddlade iranskt så fort någon sa bärs. Eller bira. Några mysiga äldre killar hade letat sig dit också och jag hörde hur de kuttrade. Efter noga övervägande pallrade jag mig upp. Upp med fönstret.

- Nu dämper ni er eller så ringer jag!

Jag ringde Persson. Alla vita brallorna trodde att jag ringde polisen. Då hör jag hur de säger till varandra:

- Kärringen ringer ju!

Poff sa det. Brallorna försvann. Jag var rädd för repressalier så jag sov i soffan.

I fredags spelades det Stockholmsspelet. Jag var sura tanten. Hade ju gott Persson d.y kunnat vara.